Ute vräker snön ner och medan vi rider ut vårbakslaget kommer här en sista snutt om vintervilan i våra fodermarker. De gamla, biologiskt viktiga fodermarkerna; kultur-, och naturmarkerna som djur och människa i samklang format i många släktled.
En hel del insekter rör sig i mellanrummet mellan snö och markyta.
Ibland, vid blidväder, kan spindlar, fjädermygg, förvirrade larver och så kallade snöloppor av olika anledningar komma fram på snöytan. De klarar kyleffekten från snömassorna.
Andra, som alla våra myror, vilka under sommaren jobbat hårt med att bygga stacken och samla matförråd, sover gott under det isolerande snötäcket i sina kamrar långt under markytan.
Lika stor som stacken är över marken, lika omfattande är den under marken.
I Sverige har vi, trots vinterkylan, några övervintrande fjärilar som gör sällskap med övriga kvarstannande insekter och mer varmblodiga djur. Nässelfjärilen och citronfjärilen är två av våra övervintrare. De är båda i gång tidigt på våren.
I år var den första nässelfjärilen ute och flög redan 8 mars. Det är rekordtidigt!
Under vintern gömmer sig de här fjärilarna i vegetationen eller i byggnader och hålträd. Kroppen går på sparlåga, men lite värme avges ändå. Värme som kan orsaka kondensbildning på kroppsytan, vilket i sin tur skulle kunna innebära slutet för fjärilen om det inte vore för en finurlig finess som endast de här fjärilsarterna är utrustade med. Finessen är en liten utväxt på bakvingens bakkant dit kondensvattnet leds och droppar av.
Nu ser vi fram emot att det ska börja spira i gräsmarkerna. Vårfryleknopparna är redan på väg upp lite, där de är som mest exponerade. Och det här är sista bakslaget i våren. Kanske det sista. Hoppas det sista för vi vill ut i gröna hagen och fotografera fjärilar!
