Gårdarna i vårt odlingslandskap har genom århundradena brukats så att basen för produktionen varit djuren i första hand och med dem odlandet av olika grödor. Fördelningen har sett olika ut beroende på gårdens placering och på landskapstypen.
I Västerfärnebo och Skogbyn ramar skog och skogsbackar in odlingslandskapet som består av en småbruten terräng. Närmast Svartån finns de stora sidvallängarna, våtslåtterängarna som förr gav mycket foder till gårdarnas djurbesättningar. Så mycket att ett relativt välstånd kunde utvecklas genom århundradena. Den rikliga fodertillgången var förutsättningen för att kunna bruka stora arealer. Uttrycket äng är åkers moder visar på ängarnas historiskt avgörande betydelse för jordbrukets utveckling. Mängden hö var avgörande för hur många djur man kunde hålla med vinterfoder. Djuren i sin tur gav gödsel till åkrarna, vilket i sin tur då gav en rikare skörd.
Men alla byar och gårdar hade inte marker som sträckte sig ner till ängarna utefter ån, utan fick förlita sig på andra markslag för foderförsörjningen. Det kunde handla om så kallade hårdvalls ängar, en slåtterängstyp som ofta utgjordes av mer eller mindre steniga backar, åkerdiken eller remsor av mark mellan åkerskiftena som inte gick att odla på.
Andra fodermarker var de våtängar som låg i svackorna, omgivna av brukad mark. Detta innan de dikades ut i slutet på 1800-talet och under 1900-talet. Här gick det att få ett frodigare foder av gräs, medan hårdvalls ängarna gav ett örtrikare foder.
Ytterligare betydelsefull fodermark, särskilt i de magra odlingsbygderna, var myrarna, drogen och i viss mån kärren. Här handlade det om ett magrare foder bestående i huvudsak av starrarter och brunven. Men slåtterkarlarna upptäckte att laggarna och de mer vattenförande partierna i mossarna var rikare även på örter, till exempel kråkklöver, vattenklöver och blodrot.
Under mansåldrar röjdes därför successivt dessa blöta skogsvåtmarker till mer lättslagna slåttermarker.
På en del håll utvecklades de här slåttermarkerna till mer produktiva slåtterängar med hjälp av enkla dämmen för att samla vårsvämvatten över så stora delar av mossen som möjligt. Det grunda vattnet var näringsrikt. Näringsämnen som tillsammans med att vattnet värmdes upp snabbt, satte fart på tillväxten inte minst i laggområdena. Frampå sommaren revs sedan utloppet så att ängen kunde torka upp och skördas. Den här typen av dammängar fanns även här i trakten.
Foder från de här olika slåttermarkerna bärgades och kördes hem till djuren på vinterföre. Som allt foder innehöll det frön. Frön som passerade djurens magar och kom ut i form av det gödsel som sedan skulle berika odlingsytorna med näring. Men en del av detta hö, särskilt det riktigt örtrika, kunde användas för insådd, på mer svagväxande ytor samt på nyröjda ytor.
Betesdjuren var – och är – därmed också viktiga fröspridare, utöver alla andra nyttigheter de representerar.
Örtrikt – när kossan själv får välja
När lantbrukaren så småningom fick tillgång till frö för vallodling och senare konstgödsel, förändrades landskapet snabbt. Behovet att låta djuren gå på skogen för att beta under somrarna upphörde successivt. Parallellt med den utvecklingen försvann behovet av all den lieslåtter som danat så mycket mark under århundraden.
Många steniga så kallade skräpslåttermarker, var nog skönt att bli av med. Men bördiga, rikgivande slåttermarker blev kvar i bruk ännu några mansåldrar.
Våtslåtterängarna utefter ån brukades fortfarande i mitten av 1900-talet.
De flesta av dessa slåttermarker fick därefter bli beteshagar framförallt för hästar, ungnöt och småkritter, men även för mjölkkor. Korna släpptes på bete i de mer örtrika före detta slåttermarkerna för att få i sig örtrikt foder vilket djurhållarna visste var medicin för djuren.
Och när kossorna fick välja, betade de av det örtrika fodret först, därefter drog de sig ut till det vallodlade.
Ravinhagarna i Skogbyn, är ett bra exempel på gången från att ha varit slåttermark, till att bli betesmark. Det unika med de här fodermarkerna är att de inte gödslats aktivt, mer än vad som läckt ut från odlingsytorna.
Odlingshistoria
Brukandet av de här viktiga delarna av gårdens produktionsytor, har en flerhundraårig historia. I många av byarna går det att följa brukandet genom de geometriska kartor som framställdes vartefter skiftena gjordes.
Några byar genomgick det så kallade solskiftet på 1600-talet. Flertalet byar skiftades en andra gång i storskiftet i mitten av 1700-talet. Det senaste skiftet som alla byar häromkring genomgått, var laga skiftet. För Skogbyns del inträffade detta 1867.
De båda sistnämnda skiftena innehåller väldigt mycket information, för den som är intresserad av odlingshistoria. Där framgår inte bara bördigheten i form av ett gradtal, utan även ofta jordarten både i odligsytan och i underlaget.
Även användningen av yta redovisas. Bättre eller sämre slåttermark; hårdvalläng; sidvalläng; änge – det mest värdefulla på en gård, eller betesmark.
På laga skifteskartan för Skogbyn går det att studera indelningen av ravinhagarna till vad de användes, och i någon mån hur de såg ut. Terrängvariationerna framgår inte så bra på de äldre kartorna, då kartritarna ännu inte kunde uttrycka detta på karta. Förrättningsmannen använde benämningar som slog vid bäcken, slogbacke kompletterat med östra gärdet eller till qvarnplats. Detta för att särskilja dem från andra ravinhagar i närheten.
Varje indelad slåtteryta skattades sedan till olika gradtal och hur många hölass som det gick att hämta där.
Det finns inga uppgifter om vilka växter, gräs och örter som utgjorde fodret. Det kan vi bara ana oss till. Det är det som är så spännande när vi detaljinventerar växtligheten – trots att de slåttrade ytorna i ravinerna övergått till beteshagar, vilket på sikt påverkar florans sammansättning då en del växter gynnas av slåtter och utvecklades genom lång slåtterhävd. Exempelvis var svinroten mycket eftertraktad som inslag i slåtterytor. Det kunde ta mer än en mansålder att med liens hjälp få en riktigt bra svinrots äng!
Andra arter gynnas mer av beteshävd, till exempel slåtterfibblan som, trots namnet, utvecklat en effektiv strategi att klara biomassa från betesmulen genom att trycka bladrosetten mot marken.
Ytterligare andra arter har förflyttat sig från skogsbiotoper till beteshagarna med hjälp av människa eller betesdjur, eller både och.
Exempel på det är blodroten från laggarna, kovallerna från den betade skogen samt ögontrösten och månlåsbräken från den aktivt skapade betesskogen. Och många fler exempel finns.
Bland marksvamparna finns troligen arter som fått hjälp med spridningen även om de har lätt för självspridning. Ett troligt exempel är kantarellvaxingen från laggmiljön, som hittats i Skogbyns ravinhage.
Somliga växter tillämpar strategin att haka fast, antingen fröet eller hela fröställningen, i pälsen eller fjädrarna på djur, och följa med avsevärda sträckor. Mer internt aktiv spridning av frön står bland annat olika myrarter för. Exempelvis de olika arterna tuvmyror, som kånkar omkring frön för sin egen försörjning, men ibland tappar dem.