Den djurhållande delen av befolkningen förr, den som vi i dag benämner lantbrukare med djurbesättningar, var beroende av att kunna samla tillräckligt med foder till djuren. Sommarens fodertillgångar nyttjades dels till bete för djuren, dels till att samla i ladorna för vinterns behov.
Det var en ständig strävan att få ihop tillräckliga mängder foder.
Före vallodlingen hämtades allt foder från de naturliga ängarna, dammängarna och de olika typerna av skogliga våtmarker.
Betesdjuren fann sitt foder i skogen.
Och senare, när vallodlingen slog igenom, fann djuren sitt foder i naturbeteshagarna.


Sidvallsängarna utefter Svartån var mycket viktig fodermark både för att ytorna var stora, och för att översvämningarna vår och höst, gödde ängarna så att de gav stora volymer foder. På den tiden fanns inte kunskapen om fodrets näringsvärde. Allt handlade om volym, därför slåttrades ängarna sent om sommaren, för att ge så mycket hö som möjligt.
Dammängar av olika varianter utvecklades i hela landet. Dammängen var ett sätt att öka tillväxten på fodret genom att fånga upp det näringsrika smältvattnet om våren. Dammarna var grunda för att snabbt få upp vattentemperaturen, och de var tillfälliga. Dammarna revs på högsommaren för att vattnet skulle rinna bort och gräset sätta fart i tillväxt.
En dammäng kunde också vara sluttande och konstruerad så att den ständigt översilades under tillväxtperioden.
Arters spridning mellan landskapens olika marktyper då som nu
För att få tillväxt och volym som i någon mån motsvarade behovet på gården, tog man vara på ängsfångstområden som ofta låg en bit bort från gården och utgjordes av andra miljöer med andra artsammansättningar än på slåttermarkerna hemmavid.
Skräpslåtterytor som dikesrenar och annat som var för smått eller oländigt att odla på, liksom hårdvallsängar som ofta var steniga och ojämna.
Hö som bärgades på de här ytorna fraktades hem till gården vartefter förråden behövde fyllas på. Transporterna skedde oftast på vinterföre då det var lättast att köra.
Under transporterna föll en del hö av lassen. Hö, innehållande frön av arter från just den specifika hämtplatsen. Transporterna blev spridare av frön till nya naturtyper.
Fröna hamnade ofta på marktyper där de inte kunde gro, men också där de kunde gro, och klarade konkurrensen.


Exempel på sådana arter här i bygden är blåsugan och månlåsbräken, men även grässorterna stagg, blåtåtel och mannagräs.
Arterna kan stå på rad utefter gamla vintervägar genom skogarna från slåttermyrarna till byarna.
Den här spridningen skedde omedvetet.

Friskängarnas, normalängarnas, slåtterytor behövde också förbättras när de allt eftersom började ge mindre volymer. Grästorven kunde vara uppluckrad och artfattig. Det kunde handla om för mycket mossa som behövde brännas, om att slåttermarken var trädbärande, alltså innehöll träd som behövde tas bort för att släppa in ljus. Trädens rötter multnade då och frigjorde näring, så kallad rotgödsel.
För att berika växtsamhället slog man av örtrikt hö och la det på de svaga markytorna. Där fick det torka, och under tiden det torkade vände man på höet för att fröerna skulle ramla ur och därefter myllas ner och gro, och berika växtsamhället.
Så här flyttades vissa arter mer eller mindre medvetet av människan till ett nytt växtsamhälle. I många fall etablerade sig växterna.
Blodroten, ursprungligen hemmahörande i myrlaggarna, har migrerat över till friskängsmarker, funnit sig till rätta och är i dag mycket vanlig i våra hagar.


När vallodlandet av hö på åkermark så småningom blev vanligt, övergavs slåtterängarna vartefter och fick bli beteshagar.
Så har förändringen av markanvändningen över tid varit i Skogbyns ravinbeteshagar. Slåttergynnade arter har successivt trängts undan, eller minskat i antal, till förmån för betesgynnade arter.
Artsammansättningen i hagens gräsmark har sedan spätts på och berikats med växtarter som vandrat från en fodermarkstyp genom betesdjurens magar till hagen.
En indirekt, omedveten spridning.