Carina

De viktiga hagarna och slåtterängarna

Posted on april 7, 2025april 8, 2025 by Carina

Redan i mars sågs de första fjärilarna nån kilometer väster om Skogbyn. Det var citronfjärilen, nässelfjärilen och vinbärsfuksen.
Citronfjärilen är vår nationalfjäril och den fjäril i Sverige som kan bli äldst, ibland upp till ett år. Den övervintrar i hålrum i stubbar och träd.

En betesvall som den här i Skogbyn – översållad av vitklöver, med den söta klöverdoften smygande över landskapet, där ängskavle och timotej sträcker sig högt över klövern – är helt oemotståndlig för en lång rad pollinerare.

Men såna här betes- och slåttermarker med stor artmångfald blir allt sällsyntare i det industrialiserade landskapet, vilket gör det svårt för våra viktiga pollinatörer. De klarar sig inte i miljöer fattiga på blommande kärlväxter.

Våra få kvarvarande hagar och slåtterängar är därför viktiga att värna!

Klicka gärna på bilderna i de olika bildgallerierna så syns fjärilar och andra pollinerare bättre i blommande grönskan.

Pärlgräsfjärilen är en högsommarfjäril som gillar alla typer av gräsmarker.
I våra trakter finns ett större antal arter i släktet.

Brun blåvinge tar för sig av nektar från vackert blommande vicker.
Ängsblåvingen är en av våra vanliga och kära fjärilsarter. Den är starkt knuten till den svenska sommaren med blomsterrika marker.
Violett blåvinge är en av alla våra vackra blåvingar. Här syns den på utblommad vårbrodd.

Skogsnätfjärilen är den enda nätfjärilsarten här i Svartådalen. Det är en art starkt knuten till skogsmiljöer, men kan dyka upp i blomsterrika betesmarker. Det är en relativt mörk och kvick liten fjäril, som på bilderna hittat gråfibblorna.
Ängssmygaren flyger gärna på gråfibblor för att suga nektar. Den är en av våra vanligare gräsmarksfjärilar.

Pärlemorfjärilen är ännu en i buketten av sommarfjärilar, knuten till blomsterrika marker.

Starrgräsfjäril, vackert tecknad även underifrån!
Svavelgul höfjäril dricker nektar på helt utslagen skogsklöverblomma.
Prästkrage i blom med fint pollinerarbesök av en dagfjäril.

Prästkragar är sommar! Här får prästkragarna besök av pollinerare, ivriga att ta del av nektar.

Humlor är också sommar och viktiga pollinerare. Här en ängssnylt-humla på skogsklöver.
Och till sist får en grön vårtbitare på strå också vara med.
Nu doftar det riktigt högsommar, eller hur?!

Blyg blåklocka och söt kattfot

Posted on mars 17, 2025mars 18, 2025 by Carina

Den blyga liten blåklocka blev korad till Sveriges nationalblomma år 2021 genom en omröstning där över 80 000 personer deltog.

Liten blåklocka uppträder ofta i mindre ruggar med många fina, små blomklockor.
På bilden till höger ett lite udda växtsätt för liten blåklocka.

En annan klocka i Skogbyns naturbetpshage är ängsklockan.
Ängsklockan är en sen invandrare och kom till våra trakter i början på 1900-talet.
Arten kom ursprungligen från Finland och spreds till oss norrifrån, genom finnmarkerna.

Klicka gärna på bilderna i de olika bildgallerierna.

I Skogbyn kan man hitta mattor av den söta kattfoten. Det är väldigt sällsynt i dagens odlingslandskap, och går bara att hitta i välskötta naturbetesmarker.
Kattfoten är konkurrenssvag, växer där det är näringsfattigt, och gynnas av aktivt bete.
Längre tillbaka kunde man hitta kattfötter både i betade hagar, i före detta betesskogar, utefter stigar och i diken, men för det krävdes antingen bete eller slåtter, och ingen övergödning.
Kattfotblommen förekommer i färgnyanser från vitt till mörkt rött, där vitt och rosa är de vanligaste nyanserna.
På sista bilden i bildgalleriet nedan syns kattfötter och vitsippeblad tillsammans. Det är inte så vanligt eftersom vitsippor föredrar skugga i betydligt högre grad än kattfötter.
Idag är kattfoten hotad och upptagen på röda listan.

I betesskogen finns en gammal stentipp med spräckta stenar som en gång i tiden brutits loss från en närliggande odlingsyta, kanske tänkt som en början på en stenmur.
En stor, gammal vindfälld en som strävar uppåt intill och i bakgrunden, i solskenet, en betestuktad gran.
En grupp ängsbräsmor gör sig vackert mot ett stenblock, och den härligt gula kärringtanden lyser i det gröna.

Kärringtanden, på de två första bilderna nedan, är en lågvuxen ört man oftast hittar i vägkanter men även i betesmarker, upptryckt i skydd av exempelvis en lurvig en, och därmed gynnad av betet – men också missgynnad, för där betesdjuren kommer åt kärringtanden, blir den oftast hårt nerbetad.

På tredje bilden ett gråfibblesamhälle i blom på kortbetad torrmark.

Och sista bilden Jungfru Marie sänghalm i all sin färgprakt, eller gulmåra som den heter idag, en av våra högsommarblommor.
Man kan – nu i mitten av mars – nästan känna sommarvärmen och ana gulmårans doft!
Gulmåran är en biologisk kulturarvsväxt som bland annat används för växtfärgning.

Och till sist ängstyper i Skogbyns naturbeteshage.

Friskäng, friskängssluttning med naturlig övergång i översilad våtäng med lång kontinuitet som fodermark.
Först med lieslåtter på 1700-talet och nu som naturbetesmark.

Rödvenäng med ett inslag av tuvtåtel när den är som vackrast.
Rödvenen är en starkt betesgynnad art som blir så här tät vid långvarigt bete.

I nästa inlägg blir det fjärilar, och då är det vår, och kanske är fjärilarna redan här på riktigt och glädjer oss.

Växternas betydelse

Posted on februari 13, 2025februari 14, 2025 by Carina

Närmare trehundra biologiska kulturarvssorter är kända i dag, och i Skogbyns östra ravinhage har hittills fyrtiofem arter identifierats. Hur stor betydelse arterna haft i bygden genom tiderna vet vi inte, men att de har spelat en viktig roll utgår vi ifrån.

De som kände till växternas krafter och visste vad de kunde användas till, visste också var de skulle finna dem. Ett så artrikt växtsamhälle som en beteshagen med förflutet som slåttermark, var rätta stället att leta i.

Läkeväxterna blev förmodligen de första att komma till användning hos vanligt folk.
En av dessa arter som fortfarande ofta går att finna ute på gamla torpplatser, skogsbyar och på fäbodar är mästerroten, en viktig läkeväxt mot olika sjukdomar hos boskap.

Växter kom också till användning som bas vid matlagning, och som smaksättning.
Här röllekan. Av röllikans härliga blomkorgar kan man brygga ett gott te. Röllekan är en biologisk kulturarvsväxt som gynnas av såväl slåtter som bete och attraherar pollinerare.

Kryddor som importerades till Sverige hanterades och förädlades till en början av munkar och det dröjde innan kryddorna blev tillgängliga för vanligt folk. Tills dess fick man lita på de arter som gick att finna ute i naturen.

Växterna användes också för tillverkning av redskap. För det behövdes olika trädslagsarter med olika slitförmåga, styrka och elasticitet. Smidighet och seghet var också viktigt.

Innan linet kom till användning i Sverige för tillverkning av tyg, användes brännässlan som bas för tillverkning av netteltyg. Netteltyget är inte lika starkt och lättarbetat som lin, men fullt användbart.

Tyger behövde färgas in för att få önskat utseende och utsmyckning, och även bruksföremål som tillverkades, behövde ibland få färg. Till det användes färgväxter som lav, vedsvampar, kärlväxter med flera.

Kunskapen om arternas användningsområden har över generationer samlats och fördjupats.
De biologiska värdena för sån här kulturmark är kända för oss. De immateriella värdena kan vi bara ana oss till.
Säkert finns det fortfarande ett stort antal växter vars krafter och funktioner ännu inte prövats, hemligheter som vi inte vet någonting om.

Växtarternas spridning

Posted on januari 19, 2025januari 19, 2025 by Carina

Den djurhållande delen av befolkningen förr, den som vi i dag benämner lantbrukare med djurbesättningar, var beroende av att kunna samla tillräckligt med foder till djuren. Sommarens fodertillgångar nyttjades dels till bete för djuren, dels till att samla i ladorna för vinterns behov.
Det var en ständig strävan att få ihop tillräckliga mängder foder.

Före vallodlingen hämtades allt foder från de naturliga ängarna, dammängarna och de olika typerna av skogliga våtmarker.

Betesdjuren fann sitt foder i skogen.

Och senare, när vallodlingen slog igenom, fann djuren sitt foder i naturbeteshagarna.

Sidvallsängarna utefter Svartån var mycket viktig fodermark både för att ytorna var stora, och för att översvämningarna vår och höst, gödde ängarna så att de gav stora volymer foder. På den tiden fanns inte kunskapen om fodrets näringsvärde. Allt handlade om volym, därför slåttrades ängarna sent om sommaren, för att ge så mycket hö som möjligt.

Dammängar av olika varianter utvecklades i hela landet. Dammängen var ett sätt att öka tillväxten på fodret genom att fånga upp det näringsrika smältvattnet om våren. Dammarna var grunda för att snabbt få upp vattentemperaturen, och de var tillfälliga. Dammarna revs på högsommaren för att vattnet skulle rinna bort och gräset sätta fart i tillväxt.
En dammäng kunde också vara sluttande och konstruerad så att den ständigt översilades under tillväxtperioden.

Arters spridning mellan landskapens olika marktyper då som nu

För att få tillväxt och volym som i någon mån motsvarade behovet på gården, tog man vara på ängsfångstområden som ofta låg en bit bort från gården och utgjordes av andra miljöer med andra artsammansättningar än på slåttermarkerna hemmavid.
Skräpslåtterytor som dikesrenar och annat som var för smått eller oländigt att odla på, liksom hårdvallsängar som ofta var steniga och ojämna.
Hö som bärgades på de här ytorna fraktades hem till gården vartefter förråden behövde fyllas på. Transporterna skedde oftast på vinterföre då det var lättast att köra.
Under transporterna föll en del hö av lassen. Hö, innehållande frön av arter från just den specifika hämtplatsen. Transporterna blev spridare av frön till nya naturtyper.
Fröna hamnade ofta på marktyper där de inte kunde gro, men också där de kunde gro, och klarade konkurrensen.

Exempel på sådana arter här i bygden är blåsugan och månlåsbräken, men även grässorterna stagg, blåtåtel och mannagräs.
Arterna kan stå på rad utefter gamla vintervägar genom skogarna från slåttermyrarna till byarna.
Den här spridningen skedde omedvetet.

Friskängarnas, normalängarnas, slåtterytor behövde också förbättras när de allt eftersom började ge mindre volymer. Grästorven kunde vara uppluckrad och artfattig. Det kunde handla om för mycket mossa som behövde brännas, om att slåttermarken var trädbärande, alltså innehöll träd som behövde tas bort för att släppa in ljus. Trädens rötter multnade då och frigjorde näring, så kallad rotgödsel.

För att berika växtsamhället slog man av örtrikt hö och la det på de svaga markytorna. Där fick det torka, och under tiden det torkade vände man på höet för att fröerna skulle ramla ur och därefter myllas ner och gro, och berika växtsamhället.
Så här flyttades vissa arter mer eller mindre medvetet av människan till ett nytt växtsamhälle. I många fall etablerade sig växterna.
Blodroten, ursprungligen hemmahörande i myrlaggarna, har migrerat över till friskängsmarker, funnit sig till rätta och är i dag mycket vanlig i våra hagar.

När vallodlandet av hö på åkermark så småningom blev vanligt, övergavs slåtterängarna vartefter och fick bli beteshagar.
Så har förändringen av markanvändningen över tid varit i Skogbyns ravinbeteshagar. Slåttergynnade arter har successivt trängts undan, eller minskat i antal, till förmån för betesgynnade arter.

Artsammansättningen i hagens gräsmark har sedan spätts på och berikats med växtarter som vandrat från en fodermarkstyp genom betesdjurens magar till hagen.
En indirekt, omedveten spridning.

Kloka gummor och kokkaffe

Posted on december 11, 2024december 19, 2024 by Carina

Nu i adventstider råder vintervila i Skogbyns frusna ravinhagar och mycket vatten har runnit under broarna i Svartån sen den här kaffepausen i somras.

Då var det aktivitet i hagarna med grönska och blomning. Fåglarna kvittrade och kokkaffet som Kjell Eklund – pensionerad kommunekolog i Sala, tillika inventerare av ängs- och hagmarker åt Länsstyrelsen och Naturvårdsverket – bjöd på, smakade ljuvligt.

Människan har i alla tider, berättade Kjell där vid kaffet, varit beroende av naturen och nyfiken på hur olika växtarter kan användas. Hon har alltid varit nyfiken på den inneboende kraften i växterna, för eget välmående såväl som för djurens, de djur hon blivit beroende av. Sjukdomar hos både människa och djur har behövt botemedel. Skador har behövt vård.
Det har genom tiderna varit livsavgörande att samla på sig kunskap.

En yta med ett så stort inslag av blodrot som den här, berättar tydligt om ett förflutet som slåttermark, vilket även en kontroll av storskifteskartor över området bekräftar.
Här vävs biologiska värden samman med kulturhistoria och kulturarvsväxters betydelse i det gamla bondesamhället.

Gökblomstergrupp på de två bilderna ovan till vänster. En av våra högörter som hävdar sig väl ute i de blötare ängstyperna.

Humleblomster – Mormors nattmössa ovan till höger. Ett ganska vanligt inslag bland kärlväxter på friska marktyper och olika gräsmarkstyper. Troligen betesgynnad.

Klicka gärna på bilderna så visas de större.

Från vänster Ängssyra, en av flera syra arter som i den betade formen av gräsmarker gynnas av betet.
Liten blåklocka som tillsammans med stor blåklocka hör till den sena högsommarens färgsprakande blomsterprakt.
Ängsklockor upptryckta i skydd av lurvig en. Ett ganska effektivt skydd mot bete som samtidigt säkrar blomsterindividers spridning av fröer.
Theveronikor, lika himmelsblå som många av våra blåvingar.

Gråfibblorna bildar ofta mattor av plantor och hör till de torrare lågörtssamhällena, som ofta samtidigt innehåller en rad av mer krävande ängssvampar och utgör då ett mycket intressant växtsamhälle med höga biologiska värden.
Namnet har arten fått efter sina håriga och grågröna bladundersidor.

Kärringtand på torr lera i kostig. Upptrampande av kostigar i hagarna är en form av naturlig störning som skapar jordblottor, vilka i sin tur blir perfekt miljö för ettåriga växter att etablera sig i, men även för olika typer av till exempel steklar, att finna livsmiljöer i. Även fåglar som ortolansparv, som idag håller på att försvinna som häckningsfågel i våra trakter, hittar här miljöinslag som krävs för arten i sitt revir.

Människor med inneboende förmågor och kunnande om växtvärldens arter och hur de kunde användas för att bota sjukdomar och skador blev läkemedelskunniga – de sades ha särskilda krafter. Kloka gummor och kloka gubbar fanns det gott om. Om inte i varje by, så flera i varje socken.
Och kanske fick de sin kunskap, precis som våra Nobelpristagare, genom att försöka och misslyckas och försöka igen fast lite annorlunda, tills de lyckades.

Nu önskar vi våra kunder och läsare en fin adventstid. Och vi vill vänligen be er observera, att bilderna i inlägget illustrerar biologiska kulturarvsarter i Skogbyns naturbeteshage och är inte en hänvisning till vad som riskfritt kan förtäras.

Äng är åkers moder

Posted on maj 31, 2024maj 31, 2024 by Carina

Gårdarna i vårt odlingslandskap har genom århundradena brukats så att basen för produktionen varit djuren i första hand och med dem odlandet av olika grödor. Fördelningen har sett olika ut beroende på gårdens placering och på landskapstypen.

I Västerfärnebo och Skogbyn ramar skog och skogsbackar in odlingslandskapet som består av en småbruten terräng. Närmast Svartån finns de stora sidvallängarna, våtslåtterängarna som förr gav mycket foder till gårdarnas djurbesättningar. Så mycket att ett relativt välstånd kunde utvecklas genom århundradena. Den rikliga fodertillgången var förutsättningen för att kunna bruka stora arealer. Uttrycket äng är åkers moder visar på ängarnas historiskt avgörande betydelse för jordbrukets utveckling. Mängden hö var avgörande för hur många djur man kunde hålla med vinterfoder. Djuren i sin tur gav gödsel till åkrarna, vilket i sin tur då gav en rikare skörd.

Men alla byar och gårdar hade inte marker som sträckte sig ner till ängarna utefter ån, utan fick förlita sig på andra markslag för foderförsörjningen. Det kunde handla om så kallade hårdvalls ängar, en slåtterängstyp som ofta utgjordes av mer eller mindre steniga backar, åkerdiken eller remsor av mark mellan åkerskiftena som inte gick att odla på.
Andra fodermarker var de våtängar som låg i svackorna, omgivna av brukad mark. Detta innan de dikades ut i slutet på 1800-talet och under 1900-talet. Här gick det att få ett frodigare foder av gräs, medan hårdvalls ängarna gav ett örtrikare foder.

Ytterligare betydelsefull fodermark, särskilt i de magra odlingsbygderna, var myrarna, drogen och i viss mån kärren. Här handlade det om ett magrare foder bestående i huvudsak av starrarter och brunven. Men slåtterkarlarna upptäckte att laggarna och de mer vattenförande partierna i mossarna var rikare även på örter, till exempel kråkklöver, vattenklöver och blodrot.
Under mansåldrar röjdes därför successivt dessa blöta skogsvåtmarker till mer lättslagna slåttermarker.

På en del håll utvecklades de här slåttermarkerna till mer produktiva slåtterängar med hjälp av enkla dämmen för att samla vårsvämvatten över så stora delar av mossen som möjligt. Det grunda vattnet var näringsrikt. Näringsämnen som tillsammans med att vattnet värmdes upp snabbt, satte fart på tillväxten inte minst i laggområdena. Frampå sommaren revs sedan utloppet så att ängen kunde torka upp och skördas. Den här typen av dammängar fanns även här i trakten.

Foder från de här olika slåttermarkerna bärgades och kördes hem till djuren på vinterföre. Som allt foder innehöll det frön. Frön som passerade djurens magar och kom ut i form av det gödsel som sedan skulle berika odlingsytorna med näring. Men en del av detta hö, särskilt det riktigt örtrika, kunde användas för insådd, på mer svagväxande ytor samt på nyröjda ytor.
Betesdjuren var – och är – därmed också viktiga fröspridare, utöver alla andra nyttigheter de representerar.

Örtrikt – när kossan själv får välja

När lantbrukaren så småningom fick tillgång till frö för vallodling och senare konstgödsel, förändrades landskapet snabbt. Behovet att låta djuren gå på skogen för att beta under somrarna upphörde successivt. Parallellt med den utvecklingen försvann behovet av all den lieslåtter som danat så mycket mark under århundraden.

Många steniga så kallade skräpslåttermarker, var nog skönt att bli av med. Men bördiga, rikgivande slåttermarker blev kvar i bruk ännu några mansåldrar.
Våtslåtterängarna utefter ån brukades fortfarande i mitten av 1900-talet.
De flesta av dessa slåttermarker fick därefter bli beteshagar framförallt för hästar, ungnöt och småkritter, men även för mjölkkor. Korna släpptes på bete i de mer örtrika före detta slåttermarkerna för att få i sig örtrikt foder vilket djurhållarna visste var medicin för djuren.
Och när kossorna fick välja, betade de av det örtrika fodret först, därefter drog de sig ut till det vallodlade.

Ravinhagarna i Skogbyn, är ett bra exempel på gången från att ha varit slåttermark, till att bli betesmark. Det unika med de här fodermarkerna är att de inte gödslats aktivt, mer än vad som läckt ut från odlingsytorna.

Odlingshistoria

Brukandet av de här viktiga delarna av gårdens produktionsytor, har en flerhundraårig historia. I många av byarna går det att följa brukandet genom de geometriska kartor som framställdes vartefter skiftena gjordes.
Några byar genomgick det så kallade solskiftet på 1600-talet. Flertalet byar skiftades en andra gång i storskiftet i mitten av 1700-talet. Det senaste skiftet som alla byar häromkring genomgått, var laga skiftet. För Skogbyns del inträffade detta 1867.
De båda sistnämnda skiftena innehåller väldigt mycket information, för den som är intresserad av odlingshistoria. Där framgår inte bara bördigheten i form av ett gradtal, utan även ofta jordarten både i odligsytan och i underlaget.
Även användningen av yta redovisas. Bättre eller sämre slåttermark; hårdvalläng; sidvalläng; änge – det mest värdefulla på en gård, eller betesmark.

På laga skifteskartan för Skogbyn går det att studera indelningen av ravinhagarna till vad de användes, och i någon mån hur de såg ut. Terrängvariationerna framgår inte så bra på de äldre kartorna, då kartritarna ännu inte kunde uttrycka detta på karta. Förrättningsmannen använde benämningar som slog vid bäcken, slogbacke kompletterat med östra gärdet eller till qvarnplats. Detta för att särskilja dem från andra ravinhagar i närheten.
Varje indelad slåtteryta skattades sedan till olika gradtal och hur många hölass som det gick att hämta där.

Det finns inga uppgifter om vilka växter, gräs och örter som utgjorde fodret. Det kan vi bara ana oss till. Det är det som är så spännande när vi detaljinventerar växtligheten – trots att de slåttrade ytorna i ravinerna övergått till beteshagar, vilket på sikt påverkar florans sammansättning då en del växter gynnas av slåtter och utvecklades genom lång slåtterhävd. Exempelvis var svinroten mycket eftertraktad som inslag i slåtterytor. Det kunde ta mer än en mansålder att med liens hjälp få en riktigt bra svinrots äng!
Andra arter gynnas mer av beteshävd, till exempel slåtterfibblan som, trots namnet, utvecklat en effektiv strategi att klara biomassa från betesmulen genom att trycka bladrosetten mot marken.

Ytterligare andra arter har förflyttat sig från skogsbiotoper till beteshagarna med hjälp av människa eller betesdjur, eller både och.
Exempel på det är blodroten från laggarna, kovallerna från den betade skogen samt ögontrösten och månlåsbräken från den aktivt skapade betesskogen. Och många fler exempel finns.

Bland marksvamparna finns troligen arter som fått hjälp med spridningen även om de har lätt för självspridning. Ett troligt exempel är kantarellvaxingen från laggmiljön, som hittats i Skogbyns ravinhage.

Somliga växter tillämpar strategin att haka fast, antingen fröet eller hela fröställningen, i pälsen eller fjädrarna på djur, och följa med avsevärda sträckor. Mer internt aktiv spridning av frön står bland annat olika myrarter för. Exempelvis de olika arterna tuvmyror, som kånkar omkring frön för sin egen försörjning, men ibland tappar dem.

Bakslag i våren

Posted on april 5, 2024april 5, 2024 by Carina

Ute vräker snön ner och medan vi rider ut vårbakslaget kommer här en sista snutt om vintervilan i våra fodermarker. De gamla, biologiskt viktiga fodermarkerna; kultur-, och naturmarkerna som djur och människa i samklang format i många släktled.

En hel del insekter rör sig i mellanrummet mellan snö och markyta.
Ibland, vid blidväder, kan spindlar, fjädermygg, förvirrade larver och så kallade snöloppor av olika anledningar komma fram på snöytan. De klarar kyleffekten från snömassorna.
Andra, som alla våra myror, vilka under sommaren jobbat hårt med att bygga stacken och samla matförråd, sover gott under det isolerande snötäcket i sina kamrar långt under markytan.
Lika stor som stacken är över marken, lika omfattande är den under marken.

I Sverige har vi, trots vinterkylan, några övervintrande fjärilar som gör sällskap med övriga kvarstannande insekter och mer varmblodiga djur. Nässelfjärilen och citronfjärilen är två av våra övervintrare. De är båda i gång tidigt på våren.
I år var den första nässelfjärilen ute och flög redan 8 mars. Det är rekordtidigt!

Under vintern gömmer sig de här fjärilarna i vegetationen eller i byggnader och hålträd. Kroppen går på sparlåga, men lite värme avges ändå. Värme som kan orsaka kondensbildning på kroppsytan, vilket i sin tur skulle kunna innebära slutet för fjärilen om det inte vore för en finurlig finess som endast de här fjärilsarterna är utrustade med. Finessen är en liten utväxt på bakvingens bakkant dit kondensvattnet leds och droppar av.

Nu ser vi fram emot att det ska börja spira i gräsmarkerna. Vårfryleknopparna är redan på väg upp lite, där de är som mest exponerade. Och det här är sista bakslaget i våren. Kanske det sista. Hoppas det sista för vi vill ut i gröna hagen och fotografera fjärilar!

Vårvinter

Posted on mars 15, 2024april 5, 2024 by Carina

– Än får ni gå med strumpor och skor, än är det vinter kvar, säger mor i barnvisan av Alice Tegnér. Och enligt SMHI ska vi få rejält med snö i dag, så kanske är det fortfarande vinter?
Men när börjar vintern egentligen?
För att ge svar beträffande växterna i gröna hagen, får vi börja på sommaren, då vegetationsperioden är intensivast.

De fleråriga växterna satsar inte enbart på tillväxt med bladsättning och blomning – som med hjälp av bland annat alla pollinerare ska bilda fröer, bär och frukt för förökning. Nej, samtidigt ska nämligen bladanlagen, och anlagen för nya grenar och knoppar till nästkommande sommar anläggas. De ska vara klara när hösten kommer och vintern sveper in med snö, och sen sitter de där, skyddade för vinterkylan.

Tussilago och kusinen pestskråp, för att ta ett par exempel, blommar utan blad. Under sommaren, efter blomningen, laddar de ner energi till roten för att till nästkommande vår kunna skicka upp en vacker blomma utan blad. Det är en strategi för att vara först ut och locka till sig pollinerare.
De sällskapar med tibasten och sälgen och många fler. Och tur är väl det för våra tidigflygande pollinerare vars tillvaro är helt beroende av dem.

Arter som verkligen lever på marginalen och är mycket konkurrenssvaga har en mer sofistikerad strategi. Dessa arter finner vi i de verkligt magra miljöerna, ofta med näringsfattigt underlag invid- eller på hällar, eller i utsatta, torra kanter.
Det är arter såsom starkt betesgynnade kattfot och gråpfibbla. Och även de små bräckorna.
De senare har ett mycket kort fönster, där de ska hinna med blomning och frösättning. Dessa frön ska också hinna gro till liten planta innan marginalmiljön åter helt torkar upp. De små plantorna ligger sedan i viloläge resten av sommaren och vintern, för att snabbt kunna börja växa då de tinat fram på våren och underlaget börjar värmas upp igen.

Vinterlandskap

Posted on december 14, 2023december 17, 2023 by Carina

Granen står vit och grann i skogen, snötäcket bäddar in landskapet och man skulle kunna tro att naturen gått till vila. Men såväl bland granbarren som på och under snön pågår aktivitet.

I hagarnas grantätningar, som sparats för att ge betesdjuren svalka och skydd mot insekter under sommaren, hittar skogens mesar och vår minsta, kungsfågeln, mat under vintern. Frön finns samlade och instoppade bland barren, och där finns mängder med insekter som kungsfåglarna lever av under kalla vinterdagar. För att klara kylan behöver kungsfågeln äta en insekt var tredje sekund dygnet runt.

Under snön pågår ett intensivt liv. Där lever bland annat Svartådalens små möss och skogslämlar. De samlar mjukt gräs och bygger bon där de i värmen kan tillbringa vintern.
Bona sammanbinds med gångar i snön där frön som hämtas i omgivningarna kan transporteras. Fröna i sin tur sprids på det sättet och en del gror till nya plantor kommande sommar. Det här är en av alla olika spridningsstrategier som växterna nyttjar i konkurrensen om livsutrymme.
I bona föds också ungkullarna som kanske kommer att utgöra grunden för en ny gnagartopp om cirka fyra år.
Gott om gnagare under snön ger stora kullar med rävungar, med stora ugglekullar och så vidare. De här rovdjuren har en sofistikerad hörsel som ofta, men inte alltid, kröner ett jakttillfälle med framgång och därmed mat i magen.

Växterna har olika strategier att klara vintern. De flesta går i vintervila efter att fröna mognat medan några få går in i vintern med vintergröna blad. Exempel bland risen är lingon, mjölon och ryl. Alla tre är på olika vis gynnade av bete.
Även våra pyrolaarter står där vintergröna under snön och klarar det tack vare ett skyddande vaxskikt. Våra barrträd, utom lärken, har samma strategi.
Ja, nog är det liv under snötäcket nu när granen står där fin i sin vita skrud och väntar på sommaren då alla svampar, blommor och småkryp åter ska vecklas ut i all sin prakt.
Men en del kan inte vänta. En del trotsar vinterkylan och växer lugnt vidare. En del svampar till exempel.
Vintertaggingen är en av dem. Den sätter igång att växa under senhöst och förvinter på döda grenar i gamla tallars kronor.

En annan är den goda vinternagelskivlingen som kommer igång samtidigt som vintertaggingen och går att plocka och njuta av under hela vintern fram till april. Den växer på död säljved. Så det ligger mycket i talesättet att död ved lever. Säljen i hagarna och i övriga landskapet är en av våra viktigaste växter!

Oktober i ravinhagen

Posted on oktober 17, 2023oktober 19, 2023 by Carina

Djurens betande är förutsättningen för markerna med de unika kulturarvsväxtarterna i Skogbyns östra ravinhage.
Våra kunder i Gröna Hagars Kött är förutsättningen för djurhållningen och bidrar till att bevara markerna.

Den här tidiga oktobermorgonen var det gröna i hagen täckt av frost. Svamparna var täckta och örterna.
Det var en vacker morgon.

Kameran var med och Kjell Eklund med sin ekologiska kunskap.

Här följer svampar vi stötte på den här gången.
Klicka gärna på bilderna så framträder svampens namn och ibland en liten beskrivning.

Värdepyramid

För att bilda sig en uppfattning om det biologiska värdet i naturbeteshagen är det vanligt att luta sig mot en värdepyramid. Värdepyramiden är ett instrument där arters förekomst – eller inte – bedömer hagens biologiska värde.
I pyramidens botten finns arter med ett specifikt krav på miljön. Finns sådana kan där också finnas mer krävande arter, exempelvis violett fingersvamp och rodnande lutvaxskivling, se inlägget från september.
I pyramidens topp finns de mest krävande arterna.

På bilden ser vi stråfingersvampen, rödlistad kategori VU-sårbar.
Här en grupp med ca 5 cm långa fruktkroppar som troligen kommer att växa ytterligare.
Det här är en mycket krävande och ovanlig svamp i värdepyramidens mittersta, övre del.

Värdepyramider representerar ett system som beskriver arter med inbördes förhållande till varandra gällande krav på växtmiljö. Alla är på något vis hävdberoende. Hävd genom bete eller slåtter, eller en kombination av de två hävdslagen. Till detta kommer längden på hävden i tid över generationer, samt inte minst hävdintensiteten. Hur mycket djur som sätts in att beta samt djursort. Olika betesdjur betar på olika vis. Därtill kommer underlagets beskaffenhet.
Allt vi i det här sammanhanget beskriver relaterar till naturbeten.
I botten på en tänkt pyramid med tre nivåer, finner vi hävdberoende arter som indikerar goda hävdbetingade naturvärden. Arter som inte är alltför vanliga och som inte går att finna i mer triviala gräsmarker. Nästan alla de här arterna befinner sig på NT-nivå, nära hotad, eller är starka signalarter.
Om många arter finns i större antal, finns anledning att leta efter mer krävande arter. Arter som fordrar högre naturvärde än nivån under.
Naturvärde på den här nivån handlar således om ännu bättre hävd. Inslaget av VU arter, sårbar, blir här större.
Den högsta nivån uppnås sällan eftersom vi både behöver ett inslag av de allra mest krävande arterna EN, starkt hotad, ett allt större antal naturvårdsarter och inte minst, en riktigt långvarig hävd. De objekten är mycket sällsynta i landskapet.
På det här viset kan naturvärdet avgöras och i ett miljöstödssammanhang ersättningsnivån bestämmas.

På bilderna ovan ser vi två exemplar av hagfingersvamp. Det till höger avviker till formen. Istället för att vara rund eller oval har det här exemplaret en platt, jordtungelik form med 6 mm bredd där den är som bredast. Det visar på variationsrikedom även inom arter som kan hittas i en så här artrik miljö!

Ytterligare några svampar i naturbeteshagen att titta närmare på. Klicka så kommer namn och info.

Hotspots

I Skogbyns naturbeteshage finns flera så kallade hotspots. Hotspots är små områden som sticker ut med sin artrikedom. Arter med höga krav på växtmiljö.
Ofta sammanfaller växtplatserna med artrika lågörtsamhällen sammansatta av starkt betesgynnade växter. Samverkan mellan växterna via svamparnas mycel kan anas. Mycelet är dolt i marken medan fruktkroppen är det vi ser ovan jord, det vi kallar svamp.

På bilden till ser vi rodnande lutvaxskivling, rödlistad i kategorin VU-hotad.
Det här är en mycket krävande art som uppträder i ett av flera hotspots i betesmarken.

Begreppet hotspot brukar i naturvårdssammanhang användas där avvikande, stora ansamlingar av mycket krävande arter uppträder.
Varför, och under vilka förutsättningar de uppträder, vet vi inte riktigt idag. Men viktiga förutsättningar som vi kan ana är jordmånen på platsen och sammansättningen av den. Kalkrik eller inte, tillgång till vatten mer eller mindre kontinuerligt samt förhållandena när arterna en gång etablerade sig. Troligt i sammanhanget är att marken där och då, var mer eller mindre fri från konkurrerande mycel. Till dessa utgångsbetingelser kommer sedan vilka växtarter som växer in i området och hur de påverkas av hävden, om vi nu håller oss till naturbetesmark. Bete som pågår under mycket lång tid mer eller mindre obrutet, gynnar vissa arter. Kombineras betet med slåtter, gynnar det än mera krävande arter. Slåttras ytan enbart, gynnas delvis andra arter.
Påfallande ofta finner vi lågörts-växtsamhällen på dessa hotspots för krävande marksvamp!

Användbara kulturarvsväxter

Många svampar är goda matsvampar. Dock vill vi inte gå in på vilka, ej heller vilka som bör undvikas. Det finns bra böcker i ämnet för den som är intresserad. En del svampar är också eftertraktade för färgning av garn.