Nu i adventstider råder vintervila i Skogbyns frusna ravinhagar och mycket vatten har runnit under broarna i Svartån sen den här kaffepausen i somras.
Då var det aktivitet i hagarna med grönska och blomning. Fåglarna kvittrade och kokkaffet som Kjell Eklund – pensionerad kommunekolog i Sala, tillika inventerare av ängs- och hagmarker åt Länsstyrelsen och Naturvårdsverket – bjöd på, smakade ljuvligt.
Människan har i alla tider, berättade Kjell där vid kaffet, varit beroende av naturen och nyfiken på hur olika växtarter kan användas. Hon har alltid varit nyfiken på den inneboende kraften i växterna, för eget välmående såväl som för djurens, de djur hon blivit beroende av. Sjukdomar hos både människa och djur har behövt botemedel. Skador har behövt vård.
Det har genom tiderna varit livsavgörande att samla på sig kunskap.
En yta med ett så stort inslag av blodrot som den här, berättar tydligt om ett förflutet som slåttermark, vilket även en kontroll av storskifteskartor över området bekräftar.
Här vävs biologiska värden samman med kulturhistoria och kulturarvsväxters betydelse i det gamla bondesamhället.
Gökblomstergrupp på de två bilderna ovan till vänster. En av våra högörter som hävdar sig väl ute i de blötare ängstyperna.
Humleblomster – Mormors nattmössa ovan till höger. Ett ganska vanligt inslag bland kärlväxter på friska marktyper och olika gräsmarkstyper. Troligen betesgynnad.
Klicka gärna på bilderna så visas de större.
Från vänster Ängssyra, en av flera syra arter som i den betade formen av gräsmarker gynnas av betet.
Liten blåklocka som tillsammans med stor blåklocka hör till den sena högsommarens färgsprakande blomsterprakt.
Ängsklockor upptryckta i skydd av lurvig en. Ett ganska effektivt skydd mot bete som samtidigt säkrar blomsterindividers spridning av fröer.
Theveronikor, lika himmelsblå som många av våra blåvingar.
Gråfibblorna bildar ofta mattor av plantor och hör till de torrare lågörtssamhällena, som ofta samtidigt innehåller en rad av mer krävande ängssvampar och utgör då ett mycket intressant växtsamhälle med höga biologiska värden.
Namnet har arten fått efter sina håriga och grågröna bladundersidor.
Kärringtand på torr lera i kostig. Upptrampande av kostigar i hagarna är en form av naturlig störning som skapar jordblottor, vilka i sin tur blir perfekt miljö för ettåriga växter att etablera sig i, men även för olika typer av till exempel steklar, att finna livsmiljöer i. Även fåglar som ortolansparv, som idag håller på att försvinna som häckningsfågel i våra trakter, hittar här miljöinslag som krävs för arten i sitt revir.
Människor med inneboende förmågor och kunnande om växtvärldens arter och hur de kunde användas för att bota sjukdomar och skador blev läkemedelskunniga – de sades ha särskilda krafter. Kloka gummor och kloka gubbar fanns det gott om. Om inte i varje by, så flera i varje socken.
Och kanske fick de sin kunskap, precis som våra Nobelpristagare, genom att försöka och misslyckas och försöka igen fast lite annorlunda, tills de lyckades.
Nu önskar vi våra kunder och läsare en fin adventstid. Och vi vill vänligen be er observera, att bilderna i inlägget illustrerar biologiska kulturarvsarter i Skogbyns naturbeteshage och är inte en hänvisning till vad som riskfritt kan förtäras.