Den blyga liten blåklocka blev korad till Sveriges nationalblomma år 2021 genom en omröstning där över 80 000 personer deltog.
Liten blåklocka uppträder ofta i mindre ruggar med många fina, små blomklockor.
På bilden till höger ett lite udda växtsätt för liten blåklocka.
En annan klocka i Skogbyns naturbetpshage är ängsklockan.
Ängsklockan är en sen invandrare och kom till våra trakter i början på 1900-talet.
Arten kom ursprungligen från Finland och spreds till oss norrifrån, genom finnmarkerna.
Klicka gärna på bilderna i de olika bildgallerierna.
I Skogbyn kan man hitta mattor av den söta kattfoten. Det är väldigt sällsynt i dagens odlingslandskap, och går bara att hitta i välskötta naturbetesmarker.
Kattfoten är konkurrenssvag, växer där det är näringsfattigt, och gynnas av aktivt bete.
Längre tillbaka kunde man hitta kattfötter både i betade hagar, i före detta betesskogar, utefter stigar och i diken, men för det krävdes antingen bete eller slåtter, och ingen övergödning.
Kattfotblommen förekommer i färgnyanser från vitt till mörkt rött, där vitt och rosa är de vanligaste nyanserna.
På sista bilden i bildgalleriet nedan syns kattfötter och vitsippeblad tillsammans. Det är inte så vanligt eftersom vitsippor föredrar skugga i betydligt högre grad än kattfötter.
Idag är kattfoten hotad och upptagen på röda listan.
I betesskogen finns en gammal stentipp med spräckta stenar som en gång i tiden brutits loss från en närliggande odlingsyta, kanske tänkt som en början på en stenmur.
En stor, gammal vindfälld en som strävar uppåt intill och i bakgrunden, i solskenet, en betestuktad gran.
En grupp ängsbräsmor gör sig vackert mot ett stenblock, och den härligt gula kärringtanden lyser i det gröna.
Kärringtanden, på de två första bilderna nedan, är en lågvuxen ört man oftast hittar i vägkanter men även i betesmarker, upptryckt i skydd av exempelvis en lurvig en, och därmed gynnad av betet – men också missgynnad, för där betesdjuren kommer åt kärringtanden, blir den oftast hårt nerbetad.
På tredje bilden ett gråfibblesamhälle i blom på kortbetad torrmark.
Och sista bilden Jungfru Marie sänghalm i all sin färgprakt, eller gulmåra som den heter idag, en av våra högsommarblommor.
Man kan – nu i mitten av mars – nästan känna sommarvärmen och ana gulmårans doft!
Gulmåran är en biologisk kulturarvsväxt som bland annat används för växtfärgning.
Och till sist ängstyper i Skogbyns naturbeteshage.
Friskäng, friskängssluttning med naturlig övergång i översilad våtäng med lång kontinuitet som fodermark.
Först med lieslåtter på 1700-talet och nu som naturbetesmark.
Rödvenäng med ett inslag av tuvtåtel när den är som vackrast.
Rödvenen är en starkt betesgynnad art som blir så här tät vid långvarigt bete.
I nästa inlägg blir det fjärilar, och då är det vår, och kanske är fjärilarna redan här på riktigt och glädjer oss.
